Kapitel 2 – Att våga stå i den jag är

Att våga vara sig själv låter enkelt när man säger det. Men vad händer när den man är inte riktigt passar in i andras bild av hur man borde vara? Vad händer när det man känner och tror på möts av tvivel, ifrågasättanden och ibland rena förlöjliganden? För mig handlade den här delen av resan om att våga stå kvar. Inte bara som människa, utan också som man i en värld där det mediala och andliga inte alltid möttes med förståelse. Jag hade börjat utforska en sida av mig själv som jag ville förstå på djupet. Jag ville utvecklas, utmana mig själv och våga lita på mina upplevelser. Men att göra det innebar också att jag behövde möta något annat: människors reaktioner. Det är en sak att sitta ensam med sina tankar och funderingar. Det är något helt annat att våga berätta om dem för andra. Att ställa sig framför vänner, bekanta och människor i sin omgivning och visa en sida av sig själv som de kanske aldrig tidigare hade sett. Jag behövde utmana mig själv. Våga prata, våga visa vad jag upplevde och våga möta människor utan att veta hur de skulle reagera. Ibland gick det bra. Ibland möttes jag av nyfikenhet och frågor. Men det fanns också stunder då jag kände att jag behövde försvara mig, som om jag först måste bevisa att jag hade rätt att vara den jag var. Det svåraste var kanske inte att människor hade olika uppfattningar. Alla behöver inte tro på samma saker, och jag har alltid förstått att det mediala väcker frågor. Det som kunde göra ont var när människor inte bara ifrågasatte mina upplevelser, utan också vem jag var som person. Var jag äkta? Menade jag verkligen det jag sa? Var det jag upplevde på riktigt, eller försökte jag bara vara någon jag inte var? Frågorna kunde komma på många sätt. Ibland rakt ut, ibland mellan raderna. Och när det var människor man kände, människor vars åsikter betydde något, kunde orden väga tyngre än man först ville erkänna. Det fanns tillfällen då jag säkert önskade att jag bara kunde slippa förklara mig. Att jag kunde få utforska min väg i lugn och ro utan att känna blickarna eller behöva fundera över vad andra tänkte. Men samtidigt visste jag att jag inte kunde utvecklas genom att hela tiden anpassa mig efter andras förväntningar. Hur skulle jag kunna lära känna mig själv om jag ständigt lät andra bestämma vem jag fick vara? Det blev en fråga jag fick bära med mig. Som man finns det också förväntningar på hur man ska vara. Man ska gärna vara stark, ha kontroll, inte visa för mycket känslor och framför allt inte sticka ut på fel sätt. Att prata om intuition, andlighet och mediala upplevelser kunde därför kännas som att kliva utanför en oskriven regelbok. En del förstod inte. Andra var skeptiska. Några kunde säkert undra vad jag egentligen höll på med. Men jag började inse att mod inte handlar om att aldrig känna osäkerhet. Mod handlar om att fortsätta även när osäkerheten finns där. Jag fick utmana mina egna gränser om och om igen. Våga möta nya människor. Våga visa vad jag kunde. Våga stå för det jag upplevde, men också våga erkänna att jag fortfarande hade mycket att lära. För mig var det viktigt att inte låta behovet av att bli accepterad ta över hela resan. Det var inte alltid enkelt. Det fanns perioder då jag behövde samla kraft och fundera över varför jag fortsatte. Var det värt att utsätta sig för människors tvivel? Var det värt att riskera att bli missförstådd av personer som tidigare hade sett på mig på ett annat sätt? Svaret kom inte alltid direkt. Ibland behövde jag gå några steg tillbaka för att sedan våga ta ett nytt steg framåt. Det blev många turer i att våga. Att våga börja om efter ett möte som inte blev som jag hade tänkt. Att våga möta nästa människa trots att den förra hade ifrågasatt mig. Att våga lita på att jag kunde fortsätta utvecklas utan att behöva övertyga alla omkring mig. Med tiden började jag också förstå att jag inte kunde kräva att alla skulle tro på mig. Jag kunde inte styra vad andra tänkte, och jag kunde inte få varje människa att förstå mina upplevelser. Det jag däremot kunde påverka var hur jag själv valde att gå vidare. Jag ville lära mig att stå stadigare i mig själv. Att lyssna, reflektera och utvecklas. Att inte göra motstånd till min identitet, utan låta erfarenheterna lära mig något om både andra människor och mig själv. För det är lätt att fastna i kampen om att bevisa något. Att vilja visa dem som tvivlade att de hade fel. Men till slut insåg jag att min resa inte kunde bygga på att vinna över andra. Den behövde handla om att förstå mig själv bättre. Jag behövde inte göra alla till troende. Jag behövde inte få varje skeptiker att ändra uppfattning. Jag behövde bara vara ärlig med vad jag upplevde, ta ansvar för hur jag mötte andra och fortsätta lära mig. Det betyder inte att tvivlet försvann. Än i dag kan det vara utmanande att visa en sida av sig själv som inte alla förstår. Men skillnaden ligger i hur man möter det. Förr kunde andras reaktioner få mig att fundera över om jag verkligen skulle fortsätta. Med tiden blev jag mer medveten om att en annan människas tvivel inte automatiskt behöver bli mitt eget. När jag ser tillbaka på den här delen av mitt liv ser jag inte bara en man som försökte utveckla sin mediala sida. Jag ser en människa som utmanades i sin självkänsla, sitt mod och sin förmåga att stå kvar när omgivningen inte alltid förstod. Jag lärde mig att mod inte är att gå genom livet utan rädsla. Det är att våga ta nästa steg trots att man inte vet hur man kommer att bli bemött. Och kanske är det just där den verkliga utvecklingen börjar. Inte när alla applåderar, inte när alla tror på en och inte när vägen är enkel. Utan när man står där, med alla sina frågor och erfarenheter, och ändå väljer att fortsätta. Jag var fortfarande på väg. Jag hade fortfarande mycket att lära om mig själv, om människorna omkring mig och om vad det innebar att ta ansvar för den roll jag ville växa in i. Men jag hade börjat förstå något viktigt. Jag behövde inte vara någon annan för att få fortsätta vara jag. Och ibland är det modigaste man kan göra att våga stå kvar i den insikten.